Tre månader och tjugonio dagar. Det var exakt den tiden det tog för att allt skulle bli som vanligt igen. Tre månader och trettio dagar tidigare så visste jag att jag fortfarande var lycklig. Ovetande om hur ont det skulle göra i tre månader och tjugonio dagar. Det jag inte visste under de långa dagarna var att det skulle göra mindre ont och att allt skulle bli bra igen. Man tror det aldrig just då, att det jobbiga kommer att gå över, men det gör det. Den femte april, dagen vi pratade om allt och allt kändes bättre igen. Jag hade fått tillbaka min vän. Och jag har varit så glad, allt känns enklare och vi kunde skratta med varandra igen.
Fast det kan vara farligt att beroende av glädjen och de personer som gör dig glad. Den abstinens det medför att du vill ha dem vid din sida. Det är som en drog, du behöver den där kicken då allt annat känns grått. Men den där glädjen kan försvinna så fort.
För idag var den tillbaka, den där blicken. Den där tomma blicken och frånvarande leendet. Den blicken som kollar på dig som om du vore en främling, att han inte går att nå. Det började i helgen. Helt plötsligt var den där. Blicken. Det onåbara. Du försöker intala dig att det är ditt huvud som lurar dig. Och kanske är det så. Men när du känner igen den där blicken så kommer också den där klumpen i magen och rädslan att du ska behöva känna den där ensamheten som du fått känna i tre månader och tjugonio dagar.
Men kanske är det så att det är hjärnan som bara hittar på allt för jag är så rädd att vi ska tappa bort vår vänskap igen. Eller så behöver jag bara ge allt lite tid.
Det löser sig, och löser det sig inte så löser det sig ändå, som min pappa en gång sa till mig.
Det löser sig.
