Tre månader och tjugonio dagar

Tre månader och tjugonio dagar. Det var exakt den tiden det tog för att allt skulle bli som vanligt igen. Tre månader och trettio dagar tidigare så visste jag att jag fortfarande var lycklig. Ovetande om hur ont det skulle göra i tre månader och tjugonio dagar. Det jag inte visste under de långa dagarna var att det skulle göra mindre ont och att allt skulle bli bra igen. Man tror det aldrig just då, att det jobbiga kommer att gå över, men det gör det. Den femte april, dagen vi pratade om allt och allt kändes bättre igen. Jag hade fått tillbaka min vän. Och jag har varit så glad, allt känns enklare och vi kunde skratta med varandra igen.

Fast det kan vara farligt att beroende av glädjen och de personer som gör dig glad. Den abstinens det medför att du vill ha dem vid din sida. Det är som en drog, du behöver den där kicken då allt annat känns grått. Men den där glädjen kan försvinna så fort.

För idag var den tillbaka, den där blicken. Den där tomma blicken och frånvarande leendet. Den blicken som kollar på dig som om du vore en främling, att han  inte går att nå. Det började i helgen. Helt plötsligt var den där. Blicken. Det onåbara. Du försöker intala dig att det är ditt huvud som lurar dig. Och kanske är det så. Men när du känner igen den där blicken så kommer också den där klumpen i magen och rädslan att du ska behöva känna den där ensamheten som du fått känna i tre månader och tjugonio dagar.

Men kanske är det så att det är hjärnan som bara hittar på allt för jag är så rädd att vi ska tappa bort vår vänskap igen. Eller så behöver jag bara ge allt lite tid.
Det löser sig, och löser det sig inte så löser det sig ändå, som min pappa en gång sa till mig.

Det löser sig.

Timing

Ibland tror jag att allt handlar om timing, och att timing inte är någon slump. Oavsett om det handlar om bra eller dålig så tror jag att det är något som ligger bakom detta slumpmässiga sätt att träffa vissa människor på. Att du en tisdagseftermiddag väljer att ta bussen ner på stan istället för att cykla och träffar helt oförutsett en person vid busshållsplatsen som gör att du blir varm inombords. Timing kan handla om att du du ska utföra en så oglamourös syssla som att slänga sopor i sophuset, och runt hörnet av din byggnad så springer du på en människa som du inte väntat dig skulle komma där och då. Situationen medför att du småpratar ett tag och nästintill glömmer bort att du i ena handen håller i en ica-kasse full med sopor. Timing är inget du kan tvinga fram, utan det är dessa små stunder som gör dig glad och förundrad över varför just du springer på en viss person precis här och nu.

Sedan finns det också dålig timing. Då ett sammanträffande aldrig tycks vilja dyka upp gällande vissa personer. Du kan vara påväg till en fest och samma minut du anländer så försvinner en viss person, exakt samma minut, ut för dörren och åker därifrån. Ni märker inte ens varandra. Sammanträffandet inträffar bara inte.

Men jag tror inte att dålig timing nödvändigtvis är något dåligt. Jag tror att dålig timing också har sin betydelse. Kanske är det meningen att du ska missa den där personen exakt på minuten. Kanske är det meningen att just den där människan inte är den som du ska lägga ner din tid på, inte då och inte heller nu, därför sker inte heller något sammanträffande.

Jag tror att timing i det stora hela handlar om vilka personer som det är meningen att du ska möta, som ska göra din vardag till något extra och förundersamt, kanske till och med spännande? Därför tror jag att dålig timing ha den betydelsen att dessa slumpmässiga möten inte ska ske mellan dig och någon annan, då det finns andra små tillfällen och personen som ska göra det lilla extra i din vardag.

Jag säger inte att timing handlar om ödet, men jag tror att dessa små sammanträffanden har betydelse för oss, och att vi kanske ska lägga en extra tanke varför en del människor, helt random, korsar våra vägar. Man vet aldrig, men både dålig och bra timing kan charma din vardag, kanske vill timingen säga mer än du tror.